Självporträtt i Pro Artibus samling

Om självporträtten, deras former och möjligheter

Enligt den enklaste definitionen av självporträttet, är det frågan om ett porträtt som konstnären gjort av sig själv. De första verken i den västerländska konstens historia, som med säkerhet kan anses vara självporträtt, dateras till 1400-talet. Att självporträttet blev vanligare, förknippas ofta med att konstnären fick en starkare ställning och därmed kunde välja sina motiv med större frihet. Senare har självporträttet blivit en egen typ av porträtt, med sin egen historia, egna framställningssätt och traditioner. Pro Artibus samling innehåller en större mängd självporträtt. De flesta är av finlandssvenska modernister.

I centrum för många självporträtt står ofta den roll, eller roller, som konstnären tar. Det här kan innebära att konstnären samtidigt framträder som sig själv och i någon annan roll. Ofta är det till exempel lätt att känna igen personen som ”en konstnär” på basen av de konstnärsmaterial som också avbildats. Sättet som konstnären avbildat sig själv har en betydelse för tolkningen av verket. Uppträder konstnären som sig själv, eller har han eller hon placerat sig i någon roll? Betraktaren uppfattar verket på ett annat sätt, om och när det blir klart att porträttet också är ett självporträtt.

Blicken har ofta en stor betydelse för självporträttet. Den kan vara inåtvänd, och avbildar då personens inre världar. Ibland kan självporträttet återge utseendet för stunden, eller en förändring i utseendet. Ofta är bägge nivåer närvarande. Då kan det påtagliga i verket vara en följd av spänningen, dialogen eller balansen mellan det inre och yttre. Konstnärer har redan länge varit intresserade av både de fysiska och psykiska aspekterna av jaget. Många konstnärer har också haft sambandet mellan sinnesrörelse och miner och gester som föremål för konstnärligt begrundande.

Det är uppenbart att självporträtten behandlar jaget och dess framställande. I dessa bilder är modellen nära, för konstnären är själv den mest tillgängliga modellen. Å andra sidan är självporträttet också ett sätt att närma sig det egna konstnärskapet, samt hur det är möjligt att förnimma. Andra projekt som kan förverkligas med hjälp av självporträttet är rollspel och skapandet av myter. Det är populärt att ta fram konstnärens särställning, eller framställa konstnären som ett geni, Andra möjligheter är till exempel att använda sig av rollen som vetenskapsman eller forskare. Också utanförskapet understryks ofta, eftersom det visar att konstnären är speciell, och hyser kritiska tankar gentemot rådande tankesätt och beteendemönster.

Tidvis har självporträttet varit ett oumbärligt medel för konstnären att gripas av sin egen konstnärliga begåvning. Kvinnliga konstnärer har genom historien mött utmaningen av att förena karriär med familj. De har ofta varit tvungna att ge upp karriären för att istället ta hand om hem och familjemedlemmar. Då har självporträttet kunnat vara ett sätt att begrunda konstnärens roll och betydelsen av denna. Pro Artibus samling är till stora delar uttryckligen modernistisk, vilket understryks av urvalet självporträtt där flera av våra viktigaste finlandssvenska modernister är representerade. I jämförelse med sin finskspråkiga motsvarighet, var den finlandssvenska modernismen i högre grad inriktad på den internationella modernismens idéer, och i många fall i ett tidigare skede. Pro Artibus samling synliggör också den traditionen.

 

Stilar

Allt sedan renässansen har konstnärligt arbete innefattat frågan om stil, samt hur man använder sig av olika stilar. Idag är uppfattningen om konstnärens egna, personliga stil utbredd, men den tanken började bli vanligare först under romantiken. Självporträttet kan vara ett utlopp för stilvariationer, ett sätt att pröva någonting nytt eller visa upp sin yrkeskunnighet.

Lars-Henrik Gahmbergs (1928) självporträtt från 1993 representerar ett expressivt färgmåleri. Expressionismen föddes under början av 1900-talet. Grundtanken är att konstverket uttrycker konstnärens inre känslor och tankar, och att verket föds utan förutfattade meningar om slutresultatet. När det gäller Gahmbergs självporträtt, är det naturligt att tänka sig att konstnären även varit intresserad av att avbilda sin inre värld.

Greta Hällfors-Sipilä (1899-1974) närmar sig den nya sakligheten, Neue Sachlichkeit, i sitt självporträtt. Nämnda strömning föddes på 1920-talet i Tyskland. Det är frågan om en föreställande stil, som karaktäriseras av realismens olika dimensioner. I likhet med sin make Sulho Sipilä, var Hällfors-Sipilä en av de mest mångsidiga finländska konstnärerna. Hon gjorde konst i en variation av stilar. I sitt självporträtt har hon avbildat sig själv som en betraktande, och till och med aningen tillbakadragen person.

Per Stenius (1922-2014) representerar den efterkrigstida modernistiska generation, som började resa utanför Finlands gränser. Stenius besökte bland annat Indien. Hans målningar befinner sig i gränslandet mellan abstrakt och föreställande konst. Man har använt termen lyrisk abstraktion för att beskriva Stenius konst. Den lyriska abstraktionen anses vara en motvikt till konkretismen inom den icke-föreställande konsten. I sitt självporträtt är Stenius mer inåtvänd än utåtriktad, och verket kan tänkas avbilda en inre värld, snarare än förmedla en likhet med förebilden. Färgvärlden är kraftig, och skapar intrycket av en konstnär som är modig nog att följa sin konstnärliga vision.

Eva Törnwall-Collins (1896-1982) porträtt finns det gott om i stiftelsens samling. Konstnären förändrade upprepade gånger sin stil, vilket förvirrade kritikerkåren, som ansåg att en konstnär borde ha en egen personlig stil. Det här var trots allt inte Eva Törnwall-Collins sätt att göra konst. Hon föredrog att experimentera och använda sig av en variation av stilar. Hon kunde också variera sitt utseende i självporträtten, och använde variationen som ett praktiskt sätt att hänvisa till olika sinnestillstånd eller förändring och utveckling av personligheten. Hon var också mer intresserad av inre verkligheter än den yttre världen. Det här hängde ihop med konstnärens antroposofiska synsätt och intresse för mystik .

Thor Lindroos (1930-1996) självporträtt avbildar konstnären med blicken riktad rakt mot betraktaren. Å andra sidan är det svårt att säga om hans blick är riktad mot de egna anletsdragen, eller om man snarare kunde påstå att självporträttet beskriver hur konstnären arbetar med och försöker lösa konstnärliga frågor. Det är ett intimt verk, för konstnärens ansikte täcker nästan hela bildytan, och bakgrunden är skissartad. Verket lyfter fram människans personlighet som det mest centrala temat för självporträtt.

 

Roller

Självporträttet ger konstnären möjlighet att ta flera olika roller samtidigt. Verket kan vara en studie av den egna personen, av konstnären, eller av båda samtidigt. Det är också möjligt att avbilda samma person i olika roller samtidigt.

Stig Nyströms (1924) porträtt låter oss möta konstnären som kirurg, vilket var Nyströms andra yrke. Han utbildade sig till konstnär, men verkade i huvudsak som kirurg. Självporträttet berättar om konstnärens ”brödjobb” på ett milt humoristiskt vis. Samtidigt får vi en konkret uppfattning om hur människors olika identiteter och roller är överlappande. De kan beskriva samma person, trots att de kan vara svåra att uppfatta som denna persons olika sidor.

Tove Jansson (1914-2001) representeras i samlingen med två stycken självporträtt. Det ena är en enkel teckning och den andra en oljemålning. I det förstnämnda självporträttet har konstnären behandlat sitt ansikte som ett antal former, och samtidigt gett ansiktet en maskliknande karaktär. I det senare självporträttet möter vi konstnären sittande ensam i sitt rum framför fönstret, med en hatt på huvudet. Är målningen en aning sorgmodig, eller kunde man tänka sig att konstnärens uppsyn snarare är koncentrerad än nedstämd? Å andra sidan är stolens färggranna tyg en motvikt till den i övrigt brutna färgskalan. Man kunde tänka sig att Jansson i detta fall drar nytta av de möjligheter självporträttet ger, för att framställa sig själv i olika roller.

Leif Lundström (1953) har i sitt självporträtt understrukit det faktum att verket är ett självporträtt. Titeln han valt för verket är Jag – självporträtt. Konstnären har avbildat sig själv med en korp sittande på axeln, vilket tillför pastellmålningen dramatik. Samtidigt påminner han betraktaren om valet att avbilda korpen, vishetens eller dödens fågel beroende på tolkningen, och att han använt svart och rött. Färgvalen gör verket kraftfullt och rentav utmanande. Korpen uppfattas inte utan orsak som en intelligent fågel, som inom folkliga trosföreställningar ibland är ondskans, och ibland den stora visdomens företrädare.

Yngve Bäcks (1904-1990) självporträtt finns det gott om i samlingen. Bäck testamenterade sina verk till SLS, och dessa tillföll senare Pro Artibus. Av de mest varierande orsaker kan konstnärer tidvis vara ytterst intresserade av att göra självporträtt, modellen är alltid tillgänglig, det egna konstnärskapet sysselsätter tankarna, den egna identiteten är på tapeten eller så är konstnären intresserad av att avbilda sig själv i de egna rollerna. Inom samtidskonsten har självporträtten och det självporträttslika därför också blivit en viktig del av arbetet, eftersom det med hjälp av dessa blir möjligt att förevisa och begrunda olika identiteter och roller.

Rabbe Enckells (1903-1974) självporträtt från 1965 avbildar konstnären i mogen ålder. Den självlärda bildkonstnären är kanske ännu mera känd som författare. Han var intresserad av modernistiska idéer, och idéer som förnyade konsten. Samtidigt var traditionen, och i synnerhet antikens klassiska myter och berättelser, lika viktig. Enckell målade stora mängder självporträtt, och det verkar som om de varit en viktig del av själviakttagelsen och utforskningen av jaget. För honom, liksom för många andra konstnärer, var det egna jaget alltings början och i ett visst avseende också alltings slut. Jaget skapar konstverket, är den första bedömaren, och besluter när verket definitivt är klart.

 

Arbete

Det konstnärliga arbetet och att vara konstnär hör till det traditionella självporträttets teman. Ibland är hänvisningarna till den egna yrkesmässigheten seriösa, ibland självironiska, och de kan till och med innehålla insiderkomik. Arbetandet står i centrum för självporträttet.

Torger Enckell (1901-1991) visar upp sig med bar överkropp och palettkniv i handen i sitt självporträtt från 1973. Det är vanligt för konstnärer att i sina självporträtt begrunda sammanhanget mellan att skapa en bild och ett självporträtt. Hur är det tekniskt möjligt, och hur kan man hantera konstnärens arbete och förmåga? Liksom många andra har Enckell kommenterat den personliga yrkesmässiga erfarenheten och självförståelsen. När konstnären avbildar ett ansikte och en bar överkropp, så förevisar han både mimik och anatomi. Man kan också förstå Enckells verk som ett uttryck för den konstnärliga dugligheten.

Alice Kairas (1913-2006) självporträtt är en blyertsteckning från 1976. Kaira blev en ansedd konstnär i en ålder, då många konstnärer redan vunnit sina sporrar och arbetar i en lugnare takt än i ungdomen. I sitt självporträtt har hon huvudet aningen böjt, och riktar den skarpa och observanta blicken rakt fram. Det är som om hon ytterst noggrant undersökte sitt eget ansikte, för att kunna avbilda varje drag, fåra och nyans som kan framträda. Kairas teckning är ett prov på varför tecknandet ses som en grundkunskap och ett sätt att undersöka.

Åke Hellman är nästan 90 år gammal i sitt självporträtt (2002). Vid samma tid målade konstnären fortfarande porträtt också av andra. Timlighet, åldrande och det egna livets slut hör till självporträttets traditionella teman. Hellman ser lugnt ut från målningen. Han verkar inte vara oroad över att bli äldre. Konstnärens höga ålder framträder snarare som en bred erfarenhet och gedigen yrkesskicklighet. Självporträttet visar således att åldern bidragit till ett lyckat slutresultat. Också i ålderdomens verk har Hellman hållit fast vid en uttrycksfull och mångsidig färgskala.

Eva Cederström (1909-1995) har avbildat sig själv i ett halvporträtt (1955-1957), där hon använder sig av den tre fjärdedels profil som var omtyckt redan av den tidiga renässansens konstnärer. Den enkla och lätt abstraherade bakgrunden framhäver självporträttets betydelse. Man kan tolka Cederströms dräkt som en elegant klänning, men vid närmare betraktelse visar det sig att hon är klädd i en praktisk svart blus och ett rött förkläde som skyddar mot färgfläckar. Verket är signerat så att en noggrann betraktare kan se, att arbetet pågått i två-tre år. Det handlar alltså om ett långvarigt projekt.

Katy Gyllström (1933) har målat sig själv i färd med att måla sitt eget självporträtt. Verkets titel är Konstnären och evigheten (1991). Målningen visar ett arbetsrum med ett staffli, där man överraskande nog kan se en serie allt mindre målningar. Den minsta målningen i mitten avbildar konstnären mitt uppe i arbetet. Verket hänvisar till det traditionella sättet att låta olika reflektioner eller en serie allt mindre bilder ingå i kompositionen, vars mest avlägsna bild är konstnärens självporträtt. Väl medveten om traditionen, leker Gyllström med den visuella ordningen. Betraktaren kan känna välbehag av att uppmärksamma hänvisningarna till konstens historia.

 

Avslutningsvis

Självporträttet väcker många frågor om den avbildade personens identitet och roll, och är följaktligen en mångsidig och aktiv typ av konstverk. Självporträttet erbjuder dessutom konstnären en möjlighet att undersöka sig själv och sitt konstnärskap. Det blir möjligt att ta vilka roller som helst och uppträda för publiken på valfritt sätt. Självporträttet är en bild av det personliga i konstnärens arbete. Det är en bild som berättar om det konstnärliga arbetet som någonting individuellt, att det konstnärliga arbetet är en del av och beroende av individen. Med hjälp av självporträttet kan konstnären tala om arbetets varaktighet och om gränserna för sina verk och konst. Självporträttet kan också visa hur konstnären begrundar sin konst utgående från sig själv. Förutom en bild av konstnären, är självporträttet också en bild av konsten.

Juha-Heikki Tihinen

Yngve Bäck: Självporträtt
Yngve Bäck: Självporträtt
Yngve Bäck: Självporträtt
Yngve Bäck: Självporträtt
Yngve Bäck: Självporträtt
Yngve Bäck: Självporträtt, 1928
Eva Cederström: Självporträtt, 1955-57
Rabbe Enckell: Självporträtt, 1965
Torger Enckell: Självporträtt, 1973
Lars-Henrik Gahmberg: Självporträtt, 1993
Greta Hällfors-Sipilä: Självporträtt, ca 1930
Tove Jansson: Kvinnohuvud (självporträtt)
Tove Jansson: Självporträtt
Alice Kaira: Självporträtt, 1976
Vidar Lindqvist: Öga mot öga med sig själv/Carl-Gustaf Lilius, Hangö, 1996
Thor Lindroos: Självporträtt
Lisbeth Lund-Schwela: Självporträtt, 1981
Leif Lundström: Jag - självporträtt
Per Stenius: Självporträtt, 1948
Stig Nyström: Självporträtt, 1984
Åke Hellman: Självporträtt, 2002